Filed under: Okategoriserade
30/08/2018 • 13:42 0
Arbetsnamn – Blue Skies. Pågående
”Det var som att vädret sommaren 2018 gav människor nya perspektiv. Naturens skeende knackade på dörren och ställde sina villkor: Det blev uppenbart att vi lever på dem, inte vice versa. Alla kortsiktiga handlingar och försök att tämja tillvaron blev obrukbara när torkan kom och vår långsiktiga påverkan hann i fatt oss – det fanns inget mer att göra än att vänta på regn.” Sarah Perfekt, augusti 2018
Tjyvkik:
Blue skies
Blue skies copyright: Sarah Perfekt
Blue Skies copyright Sarah Perfekt
Blue Skies Copyright Sarah Perfekt
Filed under: miljö, porträtt, reportage, Blue Skies
30/08/2018 • 13:26 0
Brandstationen – en räddningsaktion
I det nordvästra hörnet på Gåsebäck står den gamla brandstationen som byggdes i början av andra världskriget. Byggnaden togs ur bruk som brandstation 2015 och har sedan dess hotats att rivas flera gånger. 2016-17 räddades den från rivningsödet av ensamkommande flyktingpojkar som akut behövde en tillflyktsort för en tid. Sedan stängdes den ner, allt flyttades ut, vattnet stängdes av och byggnaden gjordes rivningsklar på nytt. Ett andetag från jämningen med marken drog kommunen själv i handbromsen och gjorde helt om i våras. Stationen blir kvar och nu vill en projektgrupp från kommunen som har modet att tänka utanför systemet skapa en plattform för den fria kulturen där.
Relationen mellan människan och en plats byggs av olika anledningar. Fem personer fick berätta om vad brandstationen betytt för dem. Intervjuer och foto finns att läsa i Kulturimperiet nr 1 2018.
Bilder från brandstationen och människorna i och kring den:
Gymnastiksalen.
Klättertornet.
Hossein bodde på brandstationen 2015/2016.
”Jag hade varit i Helsingborg några månader när jag flyttade in på brandstationen. Vi var ungefär 50-60 killar och många hade en svår situation med mycket oro. Själv tänkte jag att vi inte kunde göra något åt det utan var tvungna att acceptera situationen som den var. Så jag spelade och spelade och spelade. Du vet, musik är samma i alla länder – kan man ackord, rytm och melodi behöver man inte förstå språket i ett land.”
Handfat vid ett av logementen.
Kylskåp vid gamla ambulanshallarna.
Jörgen Hallbäck, fd brandchef och brandingenjör bodde på stationen under fyra år:
”Mina barn har sprungit fram och tillbaka överallt här, gymnastiksalen var ett himmelrike för dem. Hade de inget att göra sprang de ner där eller ut på fotbollsplanen.
Man vande sig vid att leva med hur det är här. Hände det något stort kunde jag inte låta bli, då stack jag ner i larmcentralen och frågade vad som var på gång. Det hörde lite till jobbet att man hjälpte till fast man var ledig om det behövdes assistans – det låg i självbevarelsedriften.”
Brandbilshallen.
Tomma klädkrokar i brandbilshallen.
Therese Jarmo, konstnär och filmmakerska:
”Gåsebäck är ett litet industriområde som man cyklar genom på fem minuter men det finns sjukt många som jobbar och lever här. Det som lockar är det bortglömda och hemliga – man kan vara lite friare här oavsett vad man skapar.”
En gammal overall hänger kvar i omklädningsrummet i verkstaden.
Kvarlämnad tidning i verkstaden.
Ali Anwar bodde på brandstationen under ett år när han kom till Sverige under flyktingkrisen 2016:
”Under tiden på brandstationen tänkte jag mycket på mina föräldrar, jag oroade mig och hade ont i huvudet hela tiden. Det tog nästan två år innan jag hittade dem igen – på Facebook. Jag skickade ett meddelande till min pappa och berättade att det var jag. Han skrev tillbaka att de var i Iran och att han hade tappat bort min lillebror också. Men min bror är hittad nu och det gör mig glad.”
Anslagstavla från ett av konferensrummen.
Kvarlämnad kalender.
Helena Taps, arkitekt och stadsplanerare i Helsingborgs kommun:
”Vår önskan är att fylla den gamla brandstationen med verksamheter och fri kultur. Vi vill jobba medskapande – har man en idé ska man kunna komma hit och få möjlighet att genomföra den. Det är förlösande för människor att skapa. Det behöver finnas en arena för all kreativtet.”
Källarplan.
Bostadslägenhet på översta våningsplan.
Bild från logementen.
Filed under: miljö, porträtt, reportage, Brandstationen, fotoreportage, Gåsebäck, Kulturimperiet
30/08/2018 • 12:45 0
90-åringen som…. – ett litet livsdokument
Det här är ett litet livsdokument om en människa i världen och världen i en människa, en historia ställd i kontrast till allmängiltiga uppfattningar om det lilla samhället och dess invånare under nästan ett sekel. Den rör vid traditioner och förändring, mod och äventyrslystnad och bevarar korn av en mans samlade erfarenheter från ett över 90 år långt liv levt i en och samma by.
Mannen det handlar om är Arne Nilsson och jag mötte honom när jag fotograferade i den lilla orten Ekeby, Skåne en kväll i början av maj 2017. Stiftelsen Expression of Humankind skulle göra en bok och jag var en av många fotografer som hade hoppat på det projektet för att försöka lämna ett bidrag till en bättre värld. Mina bilder kom aldrig med i den slutgiltiga boken, men mötet med Arne skulle komma att förändra något i mitt livsperspektiv precis som många möten i all sin enkelhet gör.
I slutänden visar det sig att livet trots allt alltid rör sig till takten av sitt eget soundtrack. Som Arne säger: ”Det är det som är livets melodi: vi ägde inte mycket och det var fattigt och hårt, men ändå – fan vad kul vi hade. Fast refrängen, den kommer ingen av oss klara av.”
Under ett års tid träffade jag Arne, hans fru Anna-Stina och andra människor omkring honom. Vi hade många samtal där Arne berättade om sitt liv och en bild som innehöll andra världskriget, gruvan, skytte, svält, schack, kärlek och flygande bönder växt fram. Valda delar av bilderna tillsammans med text från intervjuer publicerades i ett fotoreportage i Kulturimperiet nr 1 2018.
Arne Nilsson vid skyttebanan i Ekeby.
Foto: Sarah Perfekt
”Det är härligt att flyga, herre jissus. Har man bara koll på reglage och instrument så går det bra. Vi har flugit från Ljungbyhed till Rugen för att handla flera gånger. Jaja det är ingenting.”
”Efter jobbet hängde vi upp våra arbetskläder där gubbarna satt och drack kaffe – det luktade värre än stryk om overallerna efter en hel dag. Sen sprang vi längs spåren genom skogen”.
Gösta och Arne om lång vänskap
Arne och hans fru Anna-Stina har levt på samma lilla ort sedan de föddes.
”Under andra världskriget hade vi inte någonting, det var så fruktansvärt fattigt att det är svårt att tänka sig. Och inget kaffe – det var seguria. Fy för fa:en. Jag tog hellre vatten.”
”Haggvin på verket som sa ”Kom hem till mig, jag har lite gamla schackpjäser liggande”. Uppe på fabriken kände alla alla så vi blev snabbt många som spelade och en dag sa plötsligt Kurt: ”Ska vi inte bilda en klubb?” Schackklubben Arne var med och grundade en gång på 50-talet är fortfarande verksam.
”Jag såg soldaterna komma med bussar som skulle vidare till Norge. De hade gardiner framför fönstren men det hände att någon soldat försiktigt drog med fingret längs kanten på tygstyckena. Jag såg deras ögon med mina egna. Det var….. ja….Sen cyklade jag hem igen.”
”Färgen som användes blandades med ett giftigt ämne för att det skulle hålla i bränningen. Många av dem som arbetade där fick cancer och dog för längesen. Det var förstås dödskallar på giftburkarna men vad skulle det göra?” Arne om livet inne på verket
”Från gruvan till fabriken gick en lång linbana på höga murade pelare som vagnarna hängde och dinglade på. Jag tyckte det var kul att klättra upp och reparera där – att gå högt det har jag alltid älskat. Mitt i jobbet nere på marken kunde det hända något och Kie, min arbetskamrat, sa till mig ”I helvete Arne följ med upp.” Så klättrade vi upp i pelarna, satte vagnarna i spåren igen när det blåste.”
”När gubbarna kom upp ur gruvan var de farligt skitiga och blöta för det var så mycket lera och vatten nere i gruvan som de kröp i hela dagarna. Utanför byggnaden där de bytte om fanns två stora kar. När de slängt av sig sina mögiga kläder hoppade de i karen, tvättade sig rena och snackade skit. De satt där ute och badade i de där baljorna även mitt i vintern.” Arne om arbetet nere i gruvan.
”På F10 låg vi i en grop på marken och siktade och sköt med riktiga skott. Efter hand plockade de bort folk som blev trötta och inte orkade mer men jag blev kvar. Jag var en riktig salting – jag reagerade inte när det smällde ovanför huvudet – det var väl det de märkte.” Arne och skyttekompisen Lennart på skytteklubben
Du arbetade där i över femtio år – drömde du aldrig om något annat?
” Jag och Karl-Erik ut på sjön också men det fick jag inte för min mor. Vi hade samlat pengar och fått en lista på vad vi skulle ha med oss men mor hade gått samman med Karl-Eriks mamma och stoppade oss. Jag kan se dem framför mig. Men det var under kriget och jag tror det var för att de var rädda för ubåtarna som sänkte fartyg i Atlanten. Så det blev inget med det.”
”Vi bodde hos Arnes föräldrar i två små rum och kök för vi hade ingen annanstans att bo och vi var tvungna att gifta oss för vi skulle ha barn. Kommunen byggde dessa husen 1960 och vi tecknade oss för ett. Då hade jag börjat jobba på Findus i Bjuv och det blev bättre. Men många andra sa: Oh, vågar ni hoppa på dessa husen?
Men det gjorde vi. ” Anna-Stina om huset mitt i byn
”95 år. Det är helt fantastiskt. Hur vi bär oss åt? Ah, du vet det är livets melodi som vi inte vi avslöjar. Nä allvarligt talat det är för att vi har hållit igång alltid och aldrig lagt av. Vi ställde upp i alla lopp – du skulle sett, då var man snabb. Jag springer fortfarande en mil om dagen fast nu för tiden, äsch man bara joggar.” Arne om hur han och Gösta lyckats hålla igång hela livet
När gruvgubbarna tagit hissen upp efter arbetsdagens slut, gick Arnes far runt och sköt in i gångarna med långa patroner som detonerade i ett moln av rök. Vid gruvort för gruvort förbereddes nästa dags arbete innan han kunde gå ovan jord till de andra.
Har du aldrig varit rädd för någonting, Arne från Ekeby?
-”Tja far var ju salt också, det ligger väl i familjen. Men nej jag har aldrig varit rädd.”
Filed under: reportage, 90-åringen, reportage
13/03/2018 • 12:52 0
Pictures
I’ve been working hard, on several projects. Meeting new creative and inspiring people, taking pictures, making interviews, prints, exhibitions, running new projects and then all the lonely work with just me, the camera and photographys. Some are not yet to be published but here are some from #underensekund / #duringonesecond and some other stuff. My promise for 2018 should be to show up in the web-reality more often, show what I do, saying hello… It seems like a promise have to keep in 2018 is taking my place on the internet. Why haven’t I, I ask my self looking around on ”everybody else”. Maybe shy, maybe questioning if I’m doing good enough, maybe just another focus or the feeling of that the internet is taking over the real reality and I don’t know if I’m able to not be swept away by that in a negative sense. Well – one thing is for sure – I AM doing – in the real world =).
Here are some random pics. When the project I’ve been working on for a year is done and published I promise I will place it here to. And when I find more from 2017 that still is on the hard drive. Until then….. Take care of your self, your brothers and sisters out there in the world.
Humlebaek, Denmark #underensekund
Bjuf #underensekund
Flea market #underensekund
Same bus stop, one year later #under en sekund
Symphony orchestra #underensekund
Symphony orchestra No2 #underensekund
Humlebaek, Denmark #underensekund
Lady at train station #underensekund
Windowshopping #underensekund
Smoke it #underensekund
Peace #underensekund
#homeland
#homeland No2
Malmö #underensekund
Man in front of the wall #underensekund
Filed under: Okategoriserade
05/06/2017 • 11:22 0
Photography spring 2017
So…. I’m running late updating this webpage. I’ve been so in to several projects – taking pictures, connecting with people, planning projects, exhibitions and so on – loving the process. Some would say that if you don’t show up on the internet you’re none existing. I disagree with that. It’s just been busy in a fantastic way the last months while having the honor to take pictures and collect stories in the real world, in the moment =)
Filed under: Okategoriserade
Fotograf Sarah Perfekt 
Senaste kommentarer