Fotograf Sarah Perfekt

Ikon

90-åringen som…. – ett litet livsdokument

Det här är ett litet livsdokument om en människa i världen och världen i en människa, en historia ställd i kontrast till allmängiltiga uppfattningar om det lilla samhället och dess invånare under nästan ett sekel. Den rör vid traditioner och förändring, mod och äventyrslystnad och bevarar korn av en mans samlade erfarenheter från ett över 90 år långt liv levt i en och samma by.

Mannen det handlar om är Arne Nilsson och jag mötte honom när jag fotograferade i den lilla orten Ekeby, Skåne en kväll i början av maj 2017. Stiftelsen Expression of Humankind skulle göra en bok och jag var en av många fotografer som hade hoppat på det projektet för att försöka lämna ett bidrag till en bättre värld. Mina bilder kom aldrig med i den slutgiltiga boken, men mötet med Arne skulle komma att förändra något i mitt livsperspektiv precis som många möten i all sin enkelhet gör.

I slutänden visar det sig att livet trots allt alltid rör sig till takten av sitt eget soundtrack. Som Arne säger: ”Det är det som är livets melodi: vi ägde inte mycket och det var fattigt och hårt, men ändå – fan vad kul vi hade. Fast refrängen, den kommer ingen av oss klara av.”

Under ett års tid träffade jag Arne, hans fru Anna-Stina och andra människor omkring honom. Vi hade många samtal där Arne berättade om sitt liv och en bild som innehöll andra världskriget, gruvan, skytte, svält, schack, kärlek och flygande bönder växt fram. Valda delar av bilderna tillsammans med text från intervjuer publicerades i ett fotoreportage i Kulturimperiet nr 1 2018.

Arne Nilsson vid skyttebanan i Ekeby.
Foto: Sarah Perfekt

 

”Det är härligt att flyga, herre jissus. Har man bara koll på reglage och instrument så går det bra. Vi har flugit från Ljungbyhed till Rugen för att handla flera gånger. Jaja det är ingenting.”

 

”Efter jobbet hängde vi upp våra arbetskläder där gubbarna satt och drack kaffe – det luktade värre än stryk om overallerna efter en hel dag. Sen sprang vi längs spåren genom skogen”.
Gösta och Arne om lång vänskap

 

Arne och hans fru Anna-Stina har levt på samma lilla ort sedan de föddes.

 

”Under andra världskriget hade vi inte någonting, det var så fruktansvärt fattigt att det är svårt att tänka sig. Och inget kaffe – det var seguria. Fy för fa:en. Jag tog hellre vatten.”

 

”Haggvin på verket som sa ”Kom hem till mig, jag har lite gamla schackpjäser liggande”. Uppe på fabriken kände alla alla så vi blev snabbt många som spelade och en dag sa plötsligt Kurt: ”Ska vi inte bilda en klubb?” Schackklubben Arne var med och grundade en gång på 50-talet är fortfarande verksam.

 

”Jag såg soldaterna komma med bussar som skulle vidare till Norge. De hade gardiner framför fönstren men det hände att någon soldat försiktigt drog med fingret längs kanten på tygstyckena. Jag såg deras ögon med mina egna. Det var….. ja….Sen cyklade jag hem igen.”

 

”Färgen som användes blandades med ett giftigt ämne för att det skulle hålla i bränningen. Många av dem som arbetade där fick cancer och dog för längesen. Det var förstås dödskallar på giftburkarna men vad skulle det göra?” Arne om livet inne på verket

 

”Från gruvan till fabriken gick en lång linbana på höga murade pelare som vagnarna hängde och dinglade på. Jag tyckte det var kul att klättra upp och reparera där – att gå högt det har jag alltid älskat. Mitt i jobbet nere på marken kunde det hända något och Kie, min arbetskamrat, sa till mig ”I helvete Arne följ med upp.” Så klättrade vi upp i pelarna, satte vagnarna i spåren igen när det blåste.”

 

”När gubbarna kom upp ur gruvan var de farligt skitiga och blöta för det var så mycket lera och vatten nere i gruvan som de kröp i hela dagarna. Utanför byggnaden där de bytte om fanns två stora kar. När de slängt av sig sina mögiga kläder hoppade de i karen, tvättade sig rena och snackade skit. De satt där ute och badade i de där baljorna även mitt i vintern.” Arne om arbetet nere i gruvan.

 

”På F10 låg vi i en grop på marken och siktade och sköt med riktiga skott. Efter hand plockade de bort folk som blev trötta och inte orkade mer men jag blev kvar. Jag var en riktig salting – jag reagerade inte när det smällde ovanför huvudet – det var väl det de märkte.” Arne och skyttekompisen Lennart på skytteklubben

 

Du arbetade där i över femtio år – drömde du aldrig om något annat?
” Jag och Karl-Erik ut på sjön också men det fick jag inte för min mor. Vi hade samlat pengar och fått en lista på vad vi skulle ha med oss men mor hade gått samman med Karl-Eriks mamma och stoppade oss. Jag kan se dem framför mig. Men det var under kriget och jag tror det var för att de var rädda för ubåtarna som sänkte fartyg i Atlanten. Så det blev inget med det.”

 

”Vi bodde hos Arnes föräldrar i två små rum och kök för vi hade ingen annanstans att bo och vi var tvungna att gifta oss för vi skulle ha barn. Kommunen byggde dessa husen 1960 och vi tecknade oss för ett. Då hade jag börjat jobba på Findus i Bjuv och det blev bättre. Men många andra sa: Oh, vågar ni hoppa på dessa husen?
Men det gjorde vi. ” Anna-Stina om huset mitt i byn

 

 

”95 år. Det är helt fantastiskt. Hur vi bär oss åt? Ah, du vet det är livets melodi som vi inte vi avslöjar. Nä allvarligt talat det är för att vi har hållit igång alltid och aldrig lagt av. Vi ställde upp i alla lopp – du skulle sett, då var man snabb. Jag springer fortfarande en mil om dagen fast nu för tiden, äsch man bara joggar.” Arne om hur han och Gösta lyckats hålla igång hela livet

 

När gruvgubbarna tagit hissen upp efter arbetsdagens slut, gick Arnes far runt och sköt in i gångarna med långa patroner som detonerade i ett moln av rök. Vid gruvort för gruvort förbereddes nästa dags arbete innan han kunde gå ovan jord till de andra.

 

Har du aldrig varit rädd för någonting, Arne från Ekeby?

-”Tja far var ju salt också, det ligger väl i familjen. Men nej jag har aldrig varit rädd.”

 

 

Filed under: reportage, ,